|
|
|
Kirjeyu av Vampyren
Tystnaden i byn var total, inte ett ljud hördes. Allt levande sov och nordanvinden hade gått och lagt sig. inga ljus lös upp vägarna, inte en enda rörelse syntes i husen.
Plötsligt lösgjorde sig en skugga ur mörkret och ställde sig mitt på väggen. gestalten stod länge och såg upp mot den stjärnklara himlen, hennes andedräkt stod upp som ett moln framför hennes mun varenda gång hon andades. Långsamt lyfte hon handen och såg på ringen som hon bar på sitt finger. Den röda stenen glänste svagt i det kalla skenet från månen, en mindre gestalt dök upp. Han gick försiktigt fram till kvinnan och stannade ett par steg från henne. De stod stilla och såg på ringen, deras andetag var nästan öronbedövande i tystnaden.
”Kirjeyu,”sa kvinnan lågt och såg på pojken.”Kom.”
Pojken som hette Kirjeyu gick försiktigt fram till kvinnan och såg på hennes bleka ansikte, det var fårat av livet men hon var ändå vacker med sitt sprakande röda hår och smaragd gröna ögon. Hennes svarta dräkt var av de bästa tyger man kunde få men det syntes att den var gammal och nött.
”Jag måste be dig om en ynnest, Kirjeyu,”sa hon och tog ringen från sitt finger.”Du måste beträda de heliga markerna.”
Kirjeyu såg på henne utan att visa vad han tänkte men hon visste det ändå. Hon stod och vägde den tunga ringen i handen en stund innan hon gav den till pojken.
”Du måste leta reda på Runischakher,”sa hon och såg på månen igen.”Det är vårt enda hopp.”
Pojken nickade och kramade om ringen i handen, han visste vad hon menade. Plötsligt hördes ett knackande ljud och något glänste till. Föremålet som kom flygande skar upp ett sår på Kirjeyus hals och trängde djupt in i kvinnan.
”Kirjeyu,”viskade kvinnan och föll.
Snabbt böjde sig pojken ner och drack lite av hennes blod men då ett föremål till kom vinande flydde han. Han sprang snabbt genom byn och ut i skogen, han hörde deras rop men han brydde sig inte. Medan han sprang torkade han bort blodet ur ansiktet, det kändes varmt och han kände hur det helade hans tärda kropp.
Han sprang i tre dagar utan vila och på den fjärde dagens gryning stannade han vid en sjöstrand, vattnet glittrade som guld i den tidiga morgonsolen. Han satte sig ner på stranden med benen i kors och såg på ringen, den var för stor för hans smala fingrar så han var tvungen att skaffa fram ett band av något slag som han kunde använda. Då solen träffade hans bleka hy slöt han ögonen och fokuserade sig på smärtan. På sätt och vis var det skönt med den brännande känslan men han visste att han inte kunde stå ut med den hur länge som helst.
”Vem är du då?”
Han öppnade ögonen och såg upp. En ung flicka stod framför honom med en korg under armen. Hon hade en vit hätta på huvudet och det rågblonda håret var löst i vinden. Klänningen var ljus och tycktes glöda i solskenet. Kirjeyu såg att hon hade massor med band fast satta i skärpet. Då han flyttade blicken till hennes ansikte igen såg han att hennes ögon hade samma färg som vattnet och läpparna var nästan lika röda som mogna körsbär. Hennes ena kind täcktes av ett stort födelsemärke.
Hon log mot honom och satte sig ner bredvid honom.
”Visst är det vackert?”sa hon och gjorde en gest ut mot vattnet.”Det är bäst tidigt på morgonen, då kan man se vatten nymferna leka.”
Kirjeyu nickade och kramade om ringen i sin hand, han var tvungen att behärska sig. han mindes vad de andra alltid sagt och han lät de orden uppfylla hans huvud och snart var törsten mycket svagare.
”Vad gör du här förresten?” frågade hon och såg på honom med ett litet leende.”Jag har inte sett några främlingar på länge.”
”Bara på genom resa,”svarade Kirjeyu och sneglade åt hennes håll.”Har du något band jag kan få?”
”Till vad ska du har det?”frågade hon och tog upp ett äppel ur korgen.
Utan att svara visade han henne ringen. Hon nickade och lösgjorde ett av banden hon hade i skärpet. Det var mörkblått med gråa slingrande mönster. Kirjeyu tog emot det och trädde upp ringen på den. Flickan hjälpte till att knyta den i nacken, Kirjeyu rös till då hennes varma händer rörde honom i nacken. De sade inget på länge, satt bara och såg på vattnet. Flickan tog en stor tugga ur äpplet hon tagit fram och gav ett åt Kirjeyu som försiktigt tog emot den och såg på den. Halva var grönt och halva rött, det såg faktiskt gott ut. han bet i äpplet och slet den i två lika stora delar med tänderna.
”Hur gjorde du det där?”frågade flickan förvånat.
”Bra tänder,”svarade Kirjeyu och åt upp hälften.
Flickan log och steg upp. Hon borstade av sin kjol och tog upp sin korg.
”Jag måste tyvärr gå nu,” sa hon och rätade till hättan.”De undrar säkert vart jag lämnade. Hoppas vi syns igen.”
”I fall vi inte möts igen så lev väl,”svarade Kirjeyu och riktade blicken mot det glittrande vattnet igen. Den brännande känslan hade nu nästan nått sin höjdpunkt och om han inte fann något skydd mot det skarpa ljuset så skulle han bli galen. Då flickan försvann in bland träden steg Kirjeyu upp och gick fram till vattenbrynet. Snabbt dök han i och simmade så långt ner han vågade utan att störa de sovande vatten nymferna. Då han kröp ihop i en skreva såg en sömnig nymf på honom. Hennes blåa hår rörde sig i takt med vattnets rörelser, hon brydde sig egentligen inte om honom. Han log lite mot henne och slöt ögonen, där tänkte han stanna tills solen inte var så stark. Snart somnade han och då han skulle vakna igen hade tiden rusat iväg och flera år hade förflutit.
Henning försökte slita sig lös från soldaternas grepp men det var lönlöst, det var också lönlöst att försöka prata med dem men han försökte ändå.
”Det var inte jag,”sa han då de släpade honom mot den övertäckta vagnen.”Jag var inte ens där. Snälla släpp mig, jag har en hustru och sju barn att ta hand om.”
”Det skulle du ha tänkt på innan du mördade dem,”svarade en av soldaterna och slängde upp honom i vagnen.”Du är lika skyldig som en vampyr är till de dödsfall var offret har blivit tömt på blod.”
Henning sjönk ihop och gömde ansiktet i armarna, han hade inte ens varit där. Någon hade påstått att de sett honom men det kunde inte vara sant, sanningen var någon helt annan. Nu satt han där i en liten övertäckt vagn med två andra fångar som också blivit upp plockade på vägen. De alla skulle bli förda till det stora fängelset som Mattheus III hade låtit bygga upp. Dit fördes alla de fångar som var för farliga för att sättas i de vanliga fängelse hålorna som fanns under slottet. Henning suckade och kände hur en ensam tår sakta rann ner för hans kind, han hoppades att Margareta skulle klara sig. han önskade att han skulle få se henne och barnen igen. Om det så var det sista han fick göra så ville han se dem igen, visa dem hur mycket han älskade dem. Men för stunden tänkte han bara på vilket straff de skulle komma på åt honom. Han visste att alla de som hamnade dit skulle dö men ingen visste hur, alla dog på olika sätt.
Då han lyfte på huvudet såg han att en av de andra satt och såg på honom.
”Vad är det du vill?”frågade Henning och lutade sig mot vagnens vägg.
”Inget,”svarade mannen men tog inte blicken ifrån honom.”Undrar bara vad en som du gör på en plats som den här.”
Henning suckade och slöt ögonen igen, vad skulle han säga?
”Blev beskylld för ett vedervärdigt mord,”svarade han långsamt.”Du då?”
”Tog livet av ett tjugo tal personer och alla djur som fanns i huset,”svarade mannen och såg på den tredje som nästan såg redlöst berusad ut.”Den där tror jag att försökte mörda kungen, de har drogat ner honom.”
Henning nickade och kröp ihop i sitt hörn. Snart somnade han vilket förvånade honom stort då han trott att han inte skulle kunna sova.
Han vaknade av att någon slet ut honom ur vagnen. Solljuset var mycket skarpt och det tog en stund innan han kunde se. Byggnaden var kolossalt stor och han visste att den fortsatte långt ner under jord också. Henning och de två andra fångarna blev förda till olika platser. Hennings cell var liten och det luktade mögel och ruttet kött där inne. Efter att de slängt in honom gick de. Det tog länge innan han kunde se något och då bara svagt då det inte fanns så mycket ljus där inne. Cellen var inte stor och han såg kedjorna på väggarna och gissade att han skulle bli fastkedjad i dem om han var bråkig. Han suckade djupt och kröp ihop i ett hörn som var något så när torrt. Där satt han länge.
Ingen kom för att ge honom mat men ibland tog de ut honom och pryglade honom så att hans rygg blev alldeles blodig.
Han visste inte hur många dagar det förflutit men hans skägg hade blivit långt och han såg ut som en bandit. En dag efter att de pryglat honom och slängt tillbaka honom i den stinkande cellen var han nära att ge upp. De såg nog till att hans sår inte blev fulla av smuts och de gav honom mat då och då men han kände sig ändå mycket svag. Han slöt ögonen och sjönk ner i en halvslummer.
Han visste inte hur länge han legat där då han plötsligt kände en lätt beröring på sin axel. Han slog upp ögonen och försökte se den personen som var tillsammans med honom där nere. Han kunde endast se konturerna av personen men han kunde ändå säga att denne varken var soldat eller fånge.
”Vem är du?” frågade han med svag röst och kämpade sig upp i sittande ställning.
”Kirjeyu,”svarade främlingen.”Får jag be dig om en ynnest?”
Henning såg på den mörka gestalten framför sig och såg hur ögonen blänkte till.
”Vad då för ynnest?”frågade han och svalde, han var torr i halsen.
”Får jag ta din livskraft?”
Henning stelnade till och han kände ur hjärtat nästan stannade, var denne person galen?
”Vem är du?”frågade han och försökte lugna sig, han kanske hört fel.
”Jag är Kirjeyu,”svarade han igen och lutade sig lite framåt.”Och jag behöver ditt blod till ett mycket viktigt uppdrag.”
”Är du en vampyr?”frågade Henning och han kände hur han började bli rädd igen.
Kirjeyu lutade sig lite tillbaka utan att svara men tystnaden var svar nog åt Henning.
”Varför går du inte bara och tar av någon annan?”frågade han.”Det finns ju massor av folk här i världen.”
Kirjeyu suckade och lutade sig lite närmare.
”Därför att jag oftast inte dricker människoblod, jag brukar hålla mig till djur,” svarade han lågt.” Och nu behöver jag den styrka som ert blod ger och jag vägrar ta det utan att mitt offer går med på det.”
”Vet du vilket straff de tänker ge mig?”frågade Henning försiktigt, han ville veta det innan han svarade på något.
”Tortyrdöden,”svarade Kirjeyu.”Redan vid soluppgången som bara är om ett par timmar så kommer de att hämta dig och de kommer att dra ut på din död så länge som det är möjligt.”
”Hur är det då om du dödar mig?”
”Ett stick och sen känner du inget mer,”svarade Kirjeyu och lade huvudet på sned.”Det är ditt val.”
”Vart är det du ska då då du behöver den styrkan?” frågade Henning och rörde lätt vid sin hals, han kunde känna sin puls mot sina fingrar.
”Jag ska beträda det heliga markerna och ta tillbaka något som inte är deras.”
Henning suckade och till sist nickade han.
”Men innan du gör det,”sa Henning och drog en rem över huvudet.”Skulle du kunna göra mig en tjänst?”
Kirjeyu nickade kort och tog emot smycket. Den svart stenen som hängde i den svarta läder remmen var bruten i vitt och grönt.
”Kan du ge den här till min hustru?”frågade Henning.”Hon heter Margareta och...”
”Jag får reda på allt nödvändigt sen,”sa Kirjeyu.”Slappna bara av, det kommer inte att göra ont.”
Henning svalde och lät Kirjeyu luta sig över honom. Precis som Kirjeyu sagt så kände han hur tänderna sjönk ner i hans hals och hur hela hans kropp domnade bort. Det sista han mindes var då vampyren tog emot honom så att han inte skulle falla till golvet.
Kirjeyu lade försiktigt ner kroppen på golvet och steg upp, han hatade att göra det men han var tvungen. Han behövde verkligen den styrka som människoblodet gav. Djurens blod fick bara den värsta hungern att försvinna och gav lite styrka men inte tillräckligt. Med en sista blick på kroppen gick han mot dörren och upplöstes i dimma.
Långsamt gick han längs vägen och funderade. Han hade mannens minnesbilder och visste hur den där Margareta såg ut. han skulle ju kunna gå till Margaretas syster och se om hon var där.
Då han sprang genom skogen fångade han ett par fåglar i farten, han behövde dem egentligen inte men han ville inte slösa på krafterna för mycket. Han kom dit då skymningen föll. Han stannade vid skogsbrynet och såg på det lilla huset. Ett staket omgav det och en hund låg och sov på trappan. Då han steg närmare staketet kände han det välbekanta trycket, det var gjord av välsignat trä. Han suckade och såg sig omkring, han skulle använda för mycket kraft om han skulle gå in. Så fick han syn på en flicka som kom gående längs vägen. Hon gick ganska snabbt och var på väg mot huset.
”Hej, flicka,”sa han och gick fram till henne. Hon stannade till och såg försiktigt på honom.
”Bor Margareta där?”frågade han och nickade mot huset.
”Ja,”svarade flickan försiktigt.”Med min mamma, hur så?”
Kirjeyu log och tog fram halsbandet.
”Kan du ge henne den här och ett sorgebud?”
Flickan nickade och lade smycket i korgen.
”Hurdant?”
”Hon vet, du behöver bara säga att det är ett sorgebud,”svarade Kirjeyu och vände henne ryggen, trycket började bli påfrestande.”Det är bäst att du går in nu, vem vet vad det finns för skumrask ute den här tiden.”
Kirjeyu sprang hela natten tills han kände lukten av rök. Då stannade han och såg på himlen, snart skulle gryningen komma och det var bäst att han inte skulle vara ute just den dagen. Solen var som starkast då.
Han fortsatte springa tills han kom till byn, där tog han in på ett värdshus. Han sjönk ner vid ett bord och slöt ögonen, han var tvungen att hitta ett par till. Då först skulle han vara tillräckligt stark för att klara av att gå dit.
”Ska min herre ha något?”frågade en röst och då han såg upp mötte han ett par leende bruna ögon.
”Ett rum, om ni har att avvara,”svarade han.”Inget annat.”
Flickan nickade och gick tillbaka till köket.
Lite senare fick han ett nummer och han gav några mynt till flickan som gick utan ett ord. Med en djup suck steg han upp och gick till sitt rum. Det var litet och luktade unket men det brydde han sig inte om, det viktigaste var att det skyddade från solen. Han drog för de malätna gardinerna och sjönk ner på en stol. Sängen var full av löss och just nu orkade han inte med dem.
Han slöt ögonen och sjönk ner i en sorts dvala. Han kunde snabbt komma ur den om det behövdes, till skillnad från en riktig dvala som man var helt försvarslös i om man sjönk in i en sådan.
Då skymningen kom steg han upp och fortsatte sin färd. Han hade inte sprungit så långt innan han kom till ett hus var ett ljus syntes i ett av fönstren. Han kände lukten av en långt gången sjukdom och den stank som en hel hög ruttnande lik. Försiktigt smög han sig fram till huset och klättrade upp till det upplysta fönstret. Han såg en flicka ligga nerbäddad i en stor säng, det var hon som var sjuk. En kvinna satt bredvid henne på en stol och baddade hennes panna med en fuktig trasa. Flickan hade ont, det syntes. Då flickan såg ut att ha somnat steg kvinnan upp och gick.
Försiktigt öppnade Kirjeyu fönstret och hoppade in i rummet. Stanken var värre här men han kände också en annan doft. Flickans blod var rent, det var bara kroppen som var besudlad av sjukdomen. Kirjeyu gick försiktigt fram till flickans säng och såg ner på henne. Hon var liten, kunde inte vara äldre än elva men hennes blod var mycket starkt. Han kunde känna lukten av hennes smärta då sjukdomen fortsatte att sprida sig i hennes späda kropp och förtära henne bit för bit. Han satte sig ner på stolen och lutade armbågarna mot knäna. I samma stund som han slappnade av vaknade flickan och såg på honom.
”Vem är du?”frågade hon med svag röst.
”Kirjeyu,”svarade han och lutade sig lite framåt.”Och jag är en vampyr.”
”Vampyr,”sa flickan med matt röst och blundade, hennes smärta kom krypande igen.”Vad är det du vill då, Kirjeyu?”
”Tja, allra helst vill jag ha ditt blod,”svarade han och lutade sig tillbaka.”Men jag vill också att du inte ska behöva ha ont mer.”
”Jag har fått höra att vampyrer är blodtörstiga monster som inte tänker på vad sina offer känner.”
Kirjeyu log och skakade på huvudet.
”Vissa är det kanske men inte alla,”svarade han och såg på henne igen.”För det mesta är det de som tappar kontrollen över sig själv som blir monster.”
”Gör det ont?”frågade hon, Kirjeyu hörde att hon var mycket trött.”Om du biter mig.”
”Nej, det gör det inte.”
”Vad händer om du biter mig?”
”Du dör om jag tar allt ditt blod, annars blir du en vampyr om du har tur, annars en levandedöd.”
Flickan låg tyste en lång stund och stirrade in i väggen, Kirjeyu väntade på att hon skulle bestämma sig.
”Ta mitt blod,”sa hon sen och vände på huvudet.”Jag orkar faktiskt inte leva med den här sjukdomen.”
Kirjeyu nickade och steg upp.
”Blunda,” sa han och lade handen på hennes panna.
Då hon gjorde som han bad henne böjde han sig över henne och begravde tänderna i hennes hals. Då han rätade på sig igen låg hon alldeles stilla med slutna ögon. Med en suck drog han täckte över henne och strök med fingret över de två små såren han förorsakat, de försvann av hans lätta beröring. Innan han lämnade platsen hämtade han en snövit lilja som han lade ovanpå täcket.
Han kände sig lite illa till mods då han gick men han hade inget annat val än att göra så, annars skulle hans krafter aldrig räcka till.
Tre dagar efter att han tagit flickans blod kom han till en lite sjö, där stannade han och såg ut över det klara vattnet. Den påminde honom om den sjön var han träffat flickan med födelsemärket, han undrade hur hon hade det nu.
Plötsligt flög något förbi hans huvud och träffade vattnet en bra bit ut. han vände sig långsamt om och såg på den person som stod bakom honom. Mannen var lång och hade ett ärr som löpte tvärs över hans ansikte. Kirjeyu kände genast igen kläderna och den guldring han bar på tummen.
”Så,”sa mannen med lätt nasal röst.”Vi möts igen.”
Kirjeyu svalde men visade inte vad han tänkte, han höll sitt ansikte helt nollställt.
”Jag kan säga dig att din död inte kommer att bli trevlig, lille vampyr,”sa mannen och höjde armborsten.
Kirjeyu backade mot vattnet men i samma stund som han vidrörde det fräste det till, mannen hade gjort något med sjön. Kirjeyu suckade och drog sin dolk, han såg på mannens min att han trodde att han tänkte använda den på honom. Men där trodde han fel. Med ett snabbt snitt skar Kirjeyu ett djupt sår i sin handflata och knöt handen.
”Jag kan tyvärr inte döda dig nu,”sa han och såg på mannen som ännu stod med armborsten höjd.” Men jag kan göra dig lite förvirrad för stunden. Syns senare.”
Med ett litet leende öppnade han handen och snärtade till med handen. Blodet flög iväg och blev till långa trådar som omslöt mannen och fick honom att falla till marken. Kirjeyu hatade att använda det men ibland var han bara tvungen till det. Snabbt sprang han förbi mannen som försökte komma fri från sitt fängelse.
Kirjeyu sprang länge tills han vågade stanna. Han var egentligen inte rädd för mannen, det han var rädd för var vad som skulle hända om mannen skadade honom. Då skulle han säkert inte kunna kontrollera sig själv. Med en djup suck fortsatte han men nu gick han. Efter en stund kände han lukten av blod, massor med blod. Mest av ren nyfikenhet följde han lukten tills han kom till en öppen slätt var han såg orsaken till lukten. Det låg flera döda soldater där och han såg att båda arméerna hade varit stora. Långsamt gick han ner till slagfältet och lyssnade. Han kunde höra två hjärtan slå. Den första soldaten var medvetslös och Kirjeyu kunde se att han snart skulle dö. Utan att egentligen tänka på vad han gjorde sjönk han ner på knä och drack det blod som fanns kvar i soldaten. Då han tömt soldaten på blod steg han upp med en suck och torkade bort blodet från munnen, nu skulle han se hur den andre hade det. Den soldaten var lite svårare att finna för han låg längst under i en hög med kroppar. Kirjeyu slängde lätt undan kropparna och sjönk sedan ner på knä vid soldatens sida. Dennes hjälm hade fallit av och Kirjeyu kunde se att han var mycket ung, kanske lite väl ung för att vara med i en strid var de flesta soldaterna var runt tjugofem och uppåt.
I samma stund som Kirjeyu lutade sig framåt öppnade den unga soldaten sina ögon. De var stålgrå med mörkare stråk. Kirjeyu drog sig lite undan och såg på den unge soldaten. Håret var sprakande rött, precis som den där kvinnans varit.
”Nej,”viskade den unge soldaten och försökte sätta sig upp men han var för kraftlös.”Jag vill inte, nej.”
Kirjeyu såg ner på honom och sökte sedan med blicken efter skador. Han hade ett öppet sår på armen och ett i magen.
”Du tänker väl inte döda mig?”frågade soldaten och såg på Kirjeyu som ryckte på axlarna och lade sin hand lätt över sin mun. Han höll den där en stund innan han snabbt strök med den över soldatens sår. De slöt sig och man kunde inte ens gissa att det ens funnits ett sår där. Soldaten hade svimmat igen. Kirjeyu kunde inte lämna honom där så han lyfte upp honom på ryggen och småsprang därifrån.
Då Johannes vaknade låg han på mjuk marken med en filt över sig. bredvid honom sprakade en eld och på andra sidan den satt en person som stirrade in i elden. Johannes satte sig långsamt upp utan att ta blicken från den andre. Han hade svart, halvlångt hår vilket passade bra tillsammans med hans kläder. Johannes så att hans hy var mycket blek och ögonen glänste egendomligt. Han kunde inte säga om de var svarta eller gyllene, de glänste för mycket.
Kirjeyu lyfte långsamt på huvudet och såg på Johannes som svalde och drog sig lite undan, han tyckte inte om de ögonen.
”Du vaknade,”sa Kirjeyu och slängde på en gren.
”Vem är du?”frågade Johannes.
”Kirjeyu och du är säkert Johannes.”
”Hur visste du det?”
”Du sade det själv,”svarade Kirjeyu.”Du sov nästan då men du sade att du hette Johannes.”
Johannes kröp ihop och såg på Kirjeyu som såg in i elden igen. Det var något speciellt med honom men Johannes kunde inte säga vad det var. Då han funderade på det kom han ihåg en sak, snabbt drog han upp ärmen på skjortan och först då lade han märke till att han inte bar sina egna kläder men det flög bara igenom hans huvud, det viktigaste var att hans sår var borta. Det fanns inte ens ett ärr kvar av dem. Då han tänkte fråga Kirjeyu om det kom han ihåg en sak han hört om en viss varelse som alla sagt var allt igenom ond.
”Du är en vampyr,”sa han chockat och såg på Kirjeyu. Nu då han kommit på det kunde han se att Kirjeyu faktiskt såg ut som en sådan. Kirjeyu såg på honom en stund innan han såg bort igen.
”Men varför sparade du mitt liv?”frågade Johannes.”Det skulle ha varit mycket enklare att döda mig, istället för att rädda mig.”
”Du ville inte så jag tog det inte,”svarade Kirjeyu.
Johannes rynkade pannan och funderade, vad kunde denne vara för en vampyr?
”Då du har samlat dina krafter så kan du återvända hem,”sa Kirjeyu.”Jag måste fortsätta.”
”Vart är du på väg?”frågade Johannes.
”Till de heliga markerna,”svarade Kirjeyu och såg på månen.”Och mot min egen död.”
”Ska du till de heliga markerna?”frågade Johannes utan att kunna tro sina öron.”Du kommer inte att överleva där.”
”Det var ju det jag sade.”
”Ta med mig,”sa Johannes och mötte Kirjeyus fundersamma blick.”Jag insisterar. Då vi kommer dit så får du använda mig som en reserv som dina krafter sinar.”
”Reserv?”
”Ja, du får ta mitt blod då du behöver det,”svarade Johannes.”Snälla?”
”Kommer inte din familj att bli orolig?”
”De dog när jag var femton,”svarade Johannes.”Några varulvar tog livet av dem.”
Kirjeyu satte sig långsamt ner igen och såg på Johannes, han kanske behövde lite sällskap på vägen men han vägrade gå med på det Johannes sagt.
”Avgjort,”sa han.”Du får följa med men du kan behöva en häst.”
”Men du måste bara komma ihåg att jag inte orkar lika mycket som du.”
”Säg bara till,”svarade Kirjeyu.”Sov nu, du behöver dina krafter i morgon.”
Johannes nickade och kröp ihop under filten. Han var själv förvånad över att han vågade sova i närheten av en vampyr men han kände på sig att han kunde lita på Kirjeyu.
Då morgonen kom väckte Kirjeyu Johannes och samlade ihop sakerna. Ingen av de sakerna var Kirjeyus, alla var Johannes.
De gick nästan hela dagen innan de fick syn på en by.
”Vänta lite,”sa Kirjeyu och höjde handen.”Jag känner lukten av sjukdomar.”
”Jag trodde att bara varulvar hade bra luktsinne,”sa Johannes och sjönk ner på en sten och lade ner väskan vid sina fötter.
”Jag kan känna lukten av blod på långt håll,”svarade Kirjeyu och grävde igenom packningen.”Till och med då den är i någon. Det är egentligen blodet jag känner lukten av men sjukdomen följer med i den och den är inte trevlig.”
Han tog fram en träskål och tog sin dolk. Johannes öppnade munnen men innan han hann säga något skar Kirjeyu upp sin handflata och lät blodet rinna ner i skålen.
”Vad gör du?”frågade Johannes förskräckt.
”Om du vill överleva det här tillräckligt länge,”sa Kirjeyu och räckte honom skålen.”Så drick det här.”
Johannes tog emot skålen och såg på den.
”Du vill att jag ska dricka ditt blod?”
”Ja, du blir ingen vampyr av det,”svarade Kirjeyu och förde handen till sin mun, då han sänkte den var såret borta.”Ni människor vet kanske inte om det men om man dricker en vampyrs blod så blir man så gott som immun mot alla sjukdomar, till och med vanlig flunsa.”
”Men det är ändå äckligt,”sa Johannes och hällde blodet i sig.
han började hosta och gav tillbaka skålen till Kirjeyu.
”Det smakade vidrigt,”sa han.
”Mediciner brukar göra det,”svarade Kirjeyu och steg upp.”Kommer du?”
Johannes nickade och steg upp. Sen gick de långsamt ner mot byn. Byn var inte så stor och den såg ännu mindre ut då de flesta husen var obebodda och hade nästan rasat samman.
De möttes av konstiga blickar då de steg in på området men Kirjeyu brydde sig inte om det, han var van vid det. Johannes kände sig lite illa till mods men gjorde som Kirjeyu och brydde sig inte.
I utkanten av byn fanns ett ställe var flera hundra hästar stod uppbundna.
”Försöker de ha en hästmarknad här?”frågade Johannes förvånat.
”Nej, de där hästarna har alltid varit här,”svarade Kirjeyu.”De har bara blivit infångade för att bli sålda i de större städerna.”
Johannes nickade och såg på hästarna.
”Välj ut en som du tycker om,”sa Kirjeyu.”Jag stannar här, jag vill inte förorsaka någon tumult.”
Johannes nickade och gick in bland hästarna. Kirjeyu såg sig omkring och väntade. Han visste vad det varför en by och han hoppades att de skulle hinna långt innan byborna kom underfund med vem han var.
Han behövde inte vänta länge förrän Johannes kom ledande på en häst. Den var ung och såg stark ut. Kirjeyu nickade åt honom och gick i förväg ut ur byn. Då de gått en stund stannade han och lät Johannes hinna ifatt. Hästen blev nervös då den kom närmare Kirjeyu men Johannes lyckades lugna den.
”Först av allt måste vi se till att den där inte hoppar omkring så fort jag är ni närheten,”sa Kirjeyu och satte sig ner på en sten.”Kan du rida barbacka?”
Johannes nickade och strök stoet över mulen.
”Bra, det skulle bli för mycket problem om du skulle använda en sadel.”
fortsättning följer.
(då jag vet hur det fortsätter :) ) |
<<< Tillbaka
Texten har blivit läst 581 gånger
|
|
|
| |
|
|
| |
|
Tidskriften Mitrania
URL : www.mitrania.se
E-post: 
|
|
|
|