|
|
|
Svart kärlek, rött blod av Gelehallon
1800-talets England. Vinden skapar små virvelvindar som lyfter upp de röda och gula löven från marken. Det är mörkt ute. Det enda som lyser upp gatorna är det snåla ljuset från den stjärnklara himlen. Det är alldeles tyst. Då och då hör man katter som jamar eller skator som kraxar argsint. Men plötsligt kan man höra ett avlägset, klingande skratt skära igenom tystnaden. Skrattet blev högre och snart svängde ett ungt par runt hörnet. Flickan hade en korsettklänning, som man inte riktigt kunde se färgen på, men den drogs åt någor i rött. Hennes mörka, lockade hår flög efter henne där hon halvsprang längs gatan med ett stadigt grepp om en leende ung mans hand. Han verkade komma från samma klass som henne. Han hade en svart kostym och en hatt i sin andra hand. Han rörde sig så graciöst över kullerstenarna att det såg ut som att han flög över dem. Jämfört med honom såg den nätta flickan ut som ett klumpigt fyllebult. Hans korpsvarta hår var uppsatt i en hästsvans, som framhävde hans bleka, men otroligt vackra ansikte.
"Såg du deras miner, Josh? Gjorde du det?", ropade flickan glatt och skrattade sitt klingande glada skratt igen, samtidigt som hon vände sig mot honom. Han svarade inte, utan bara log mot henne och fångade upp hennes blick. Flickans skratt blev tvekande, sedan tystnade hon helt och såg oroligt på honom med ett nervöst leende på läpparna. Även fast det var så mörkt ute kunde man se att hennes ansikte blev en aning mörkare av rodnad.
"Josh? Vad.. vad är det?" Plötsligt tog ynglingen ett fast tag runt hennes midja och drog henne intill sig - så hastigt att hon ropade till av förvåning. Han böjde sig ner för att komma i jämnhöjd med henne.
"Du är så vacker.", viskade han i hennes öra, innan han drog henne med sig till en vägg och tryckte henne emot den. Den unga kvinnan sa ingenting: hon hann inte, men när hon väl kände hans kalla läppar mot sina egna så flög allt hon varit orolig för iväg tillsammans med den kyliga vinden.
Hans läppar hittade hennes hals. Han kysste den lika ömt som om den vore gjord av silkespapper. Sedan bet han henne.
"Åh.." Det var det enda flickan fick fram innan hon tappade andan av smärta.
Några minuter senare släppte Josh Hamilton den slappa kroppen, som sjönk ihop i en onaturlig ställning på gatan. Han slickade sig om sina tillfälligt blodröda läppar och torkade sig med kostymärmen. Han satte sig på huk vid kroppen, greppade tag om dens haka. Han smekte långsamt hennes kalla kind med tummen innan han slöt hennes ögon, som aldrig någonsin skulle öppnas igen. Sedan reste han sig smidigt upp igen, såg ner på henne en stund. Sedan log han ett snett leende och satte på sig hatten och gick därifrån, med händerna i byxfixkorna. |
<<< Tillbaka
Texten har blivit läst 608 gånger
|
|
|
| |
Betyg: 9
|
|
| |
|
Tidskriften Mitrania
URL : www.mitrania.se
E-post: 
|
|
|
|