|
|
|
På andra sidan gränsen del 1 av Vampyren
Flickan stod och såg på den höga törnde häcken. Hon visste att man inte fick gå dit ich att de som gått dit aldrig kommit tillbaka. En eldälva satte sig på hennes axel och såg på de sovande rankorna.
””De ser inte farliga ut då de sover, Amala,”sa eldälvan och flög lite närmare. Plötsligt for en av rankorna upp och missade älvan med några tum. Älvan skrek till och for bakåt.
”Du ska vara försiktig, Silvia,”sa Amala med ett leende.”Vad skulle jag säga till din familj om du skulle gå och bli spetsad av törnen?”
”Ingenting,”svarade Silvia hoppfullt. Amala skrattade åt sin vän och satte sig ner en bit från törnehäcken. Hon lade sig ner i det mjuka gräset och såg på den ljusblå himlen. Silvia satte sig på en blomma och såg upp mot den klarblå himlen hon också.
”Det där molnet ser ut som en ros,”sa Amala och pekade.”Och den där ser ut som dig.”
”Inte heller,”sa Silvia.”Jag är röd, den där är vit.”
Amala skrattade åt sin vän och satte sig upp. Men hennes skratt slutade tvärt då hon såg mot den väldiga häcken. Silvia flög upp och vände sig till häcken hon också för att se vad hennes vän såg på. Häcken hade vaknat och det var något som den hade fångat. Något i silver. Amala ställde sig försiktigt upp och gick så nära hon vågade.
”Det är en silverälva,”sa hon och Silvia flög upp till hennes axel för att se.”Vi måste hjälpa den.”
Silvia nickade och flög närmare. Medan hon flög samlade hon åt sig hettan ur luften och tände eld på den. Elden var inte stor men den fick rankorna att rygga undan så pass mycket att Amala kunde nappa åt sig den andra älvan och hoppa undan. Hon gick tills hon avr säker på att rankorna inte kunde få tag i henne. Då hon avr på säkert avstånd sjönk hon enr på knä och lade ner älvan på en solvarm sten. Silvia flög upp på hennes axel. Den lilla manliga älvan kom sakta till sans och satte sig upp. Silvia flög direkt ner och började prata med honom. Då älvor talade till varandra var det omöjligt för en människa att höra vad de sade, förutom om de ville det. Amala lutade sig mot ett träd och såg på himlen genom lövverket.
Hon såg ner då hon hörde steg. Det var en av de personerna i byn som hon avskydde och han tyckte inte direkt om henne heller. Men de kunde tala med varandra utan att börja slåss direkt, som de inte kudne förr.
”Hur dumma får föräldrarna vara?”frågade han och slog sig ner en bit från henne.
”Så dumma som vuxna i allmänhet är. Medräknat dig Thomas, hur så?”
”Du skulle bara veta vad de har gått och kokat ihop,”sa han och lade sig ner i gräset.
Amala satt och såg på honom en stund. Han var nog rätt så snygg med sitt ljusa hår och blåa ögon men han var inte hennes typ, det var en av orsakerna på att de hela tiden grälade och högg ner på varandra. De had elärt sig tåla varandras närhet till en sådan grad att de kunde prata och slå ner en gemensam fiende.
”Vad har de nu då hittat på?”frågade hon och kastade en blick på Silvia som ännu pratade med silverälvan.
”Du är ju snart i den åldern att du kan giftas bort,”sa han och vände på huvudet och såg på henne.”Och jag ahr redan varit det en stund.”
Amala öppnade munnen för att fråga vad han menade men stängde den igen då hon kpom på hur han sagt det. Hon såg på honom och han nickade. I ett försök att lugna ner sig drog hon djupt efter andan men då det inte fungerade svor hon alla de svordomar hon lärt sig.
”Den var ny,”sa Thomas och satte sig upp.
”Jag kan inte förstå vad de tänker med,”sa Amala.”Vi hatar varandra och det vet de.”
Thomas nickade och steg upp.
”Jag måste tyvärr gå,”sa han och vände henne ryggen.
Amala följde honom med blicken en stund innan hon vände sig till Silvia som landade på hennes axel.
”Vad sade han?”frågade Amala.
”Han heter Silverpil och kommer från andra sidan törnehäcken.”
”Andra sidan?”sa Amala förvånat.
”Ja, hela hans klan blev utplånad. Han överlevde för att han flög in i törne häcken, den är åtminstone tio meter rakt igenom,”Silvia vände sig om och vinkade till sig silverälvan som kom flygande och satte sig på Amalas hand.”Han ville veta var han kan stanna.”
Nu då hon såg närmare på den lilla älvan såg hon att han faktiskt var lite mörkare ände älvor hon sett och hans vingar var nästan svarta.
”Han kan ju bo hos oss,”Amala.”Om inte du har något emot det.”
Silvia skakade på huvudet och så var det bestämt. Då Amala började gå hemåt hade hon två älvor som sällskap. Då hon steg innanför dörren till huset såg hennes föräldrar upp från det de höll på med. Amala knyckte på nacken och gick sanbbt till sitt rum och låste dörren efter sig.
”Vad var det där om?”frågade Silvia då Amala satte sig ner på golvet och tog fram halm och en skål hon fyllde med vatten.
”De har fått för sig att jag och Thomas ska gifta oss,”svarade hon och lade halmen i blöt.”Jag förstår inte varifrån den får alla sina korkade idéer.”
”Inte jag heller,”sa Silvia och flög upp till sitt bos som hängde i taket.”Jag tror jag måste städa lite.”
Amala log och tog upp några strån ut vatten badet och började flätra dem.
”Vad gör du?”frågade Silverpil och landade på kanten av skålen.
”Du måste ju ha någonstans var du kan vara ifred,”svarade hon.”Du kommer att få ett liknande bo som Silvia.”
Han nickade och satte sin på kanten av skålen.
”Varför heter hon Silvia?”
”Hon heter egentligen Drömlåga,”svarade Amala och tog upp några strån till.”Men i deras legender så var Drömlåga en förrädare som gick över till fiendens sida.”
”Alltså till oss på andra sidan häcken,”sa Silverpil lågt.
”Silverpil,”sa Amala och lät honom flyga upp i sin hand.”Jag klassar inte dig som fiende. Jag blev nog uppväxt till att hata allt som kom från andra sidan och det mesta är farligt men Silvias släkt kommer därifrån. De var flyktingar då någon roade sig med att förinta älvklanerna.”
”Så jag får verkligen stanna här?”
”Ja,”sa Amala och lade i några strån i vattenbadet. Silverpil flög upp och satte sig på kistan.”Kan du göra något?”
”Hur menar du?”
”Silvia kan, som alla andra eldälvor kan, besvärja fram eld och väva ett skydd,”sa Amala.”Vad kan du?”
”Förvandla saker till silver,”svarade han.”Inga stora saker, det största jag klarar av är ett hönsägg. Så kan jag några saker till men det är säkrast att du inte känenr till dem.”
Amala nickade och fortsatte med sitt flätande, hon ahd einte heller berättat precis allt men alla borde få ha hemligheter.
”Amala,”hörde hon sin mamma säga från andra sidan den låsta dörren.”Öppna, jag vill tala med dig.”
”Men det vill inte jag,”svarade hon utan att sluta fläta.
Hon hörde hur modern suckade utanför dörren och gick, de gav upp rätt så enkelt. Det tog int elänge förren boet var färdigt men innan hon kudne hänga upp den i taket var den tvungen att torka. Då hon lade ner boet på bordet kom Silvia ut ur sitt. Hon satte sig ner på Amalas axel och såg på det nybyggda boet.
”Fint,”sa hon och lutade sig mot Amalas hals.”Vad tycker du Silverpil?”
Silverpil flög fram till boet och kikade in.
”Är mycket likt det jag ahde där hemma,”sade han och vände sig om.”Hur kan du göra demså lika?”
”Silvia berättade hur de såg ut så jag gjorde en åt henne,”sa Amala och lade undan halmen och skålen.
”Amala,”den här gången var det hennes pappa.”Vi har besök, så kom ut därifrån.”
Amala suckade och steg upp.
”Nu börjas det,”sa hon och gick fram till dörren, innan hon gick ut såg hon på Silverpil.”Vill du komma dem?”
Han ryckte på axlarna och flög upp på henne andra axel. Med sina två små vänner gick hon till samlingsrummet och stannade i dörröppningen. Hennes och Thomas föräldrar satt och pratade. Thomas satt i en stol och såg utråkad ut.
”Ah, Amala,”sa hennes moder och vinkade henne till sig.”Kom hit.”
Amala sattse sig ner i en stol och vägrade se på någon.
”Det är bara för familjemedlemmar,”sa fader och såg på Silvia och Silverpil.
”Om ni har tänkt tala med mig så får de vara här,”sa hon och såg trottsigt på sin far som suckade uppgivet.
”Barn nu för tiden,”sa han och vände sig till Thomas förädrar.”Ska vi börja?”
”Barn,”sa Thomas moder.”Ni kan ju gå till ett annat rum så länge?”
Amala suckade och steg upp.
”Ta Thomas med dig,”sa Amalas moder,
Amala vinkade åt Thomas at han skulle följa med. Då de kom till Amalas rum tog hon upp boet och synade det noga.
”Den där dörren är inte ljudisolerad så du hör nog vad de säger,”sa hon till Thomas som stått och sett sig omkring.
Han nickade och öppnade den försiktigt för att höra bättre. Han ahde bättre hörsel än Amala så han hörde vartenda ord.
”Boet verkar vara rätt klart,”mumlade hon och drog stolen till ungefär mitten av rummet. Hon tog en bit band och klättrade upp på stolen. Silvia flög upp till sitt bo och Silverpil satte sig takbjälken. Amala fick bandet runt bjälken och genom den lilla öglan hon gjort i taket av boet.
”Sådär,”sa hon och hoppade ner.”Du får inreda det precis hur du vill.”
Silverpil flög in och sade att det var helt bra.
”De tänker bara på pengar,”sa Thomas och rätade på sig.”Den enda orsaken till att de tänker få oss att gifta oss är för att få mer skatter.”
”Som vanligt,”suckade Amala.”Säger de något annat av intresse?”
”Bröllopt är i slutet av den röda månens tidevarv,”sa han.
”Den röda månens tidevarv?”
”I slutet, ja.”
Amala suckade och gick fram till sitt fönster och såg ut. himlen hade börjat mörkna då skymningen föll.
”de sade också att jag skulle få bisamhället om jag gifte mig med dig,”sa Thomas och lutade sig mot dörren som han stängt.”Men mutor fungerar inte då jag känner för dig osm jag gör.”
”Mild avsky,”sa de nästan samtidigt.
Amala skrattade till och vände sig från fönstret och såg på Thomas.
”Om du har någon chans att välja så ska du gifta dig med Cecilia,”sa hon.”Hon har passande sinnelag för dig.”
Thoma skrattade och lämnade rummet. Deras föräldrar hade talat färdigt och nu skulle Thomas och hans föräldrar gå. Amala låste dörren och sjönk ner på sin bädd. Hon satt och lyssnade till det spröda klingande av silverklockorna som var fästa vid träden utanför henne fönster. Sakta sjönk hon ner i sömnens rike och blev bortförd av dess tysta vingar.
Morgonen var kylig och tyst, då Amala vaknade visste hon att något var galet. Hon klädde på sig och lämnad sitt rum. Silverpil och Silvia följde med. Henes föräldrar hade redan gått och så hade de flesta andra vuxna gjort.
”Vad har hänt?”frågade hon en flicka som sprang förbi.
”Vaktposterna har sett något,”svarade flickan,
”Säkert några som vill åt era rikedomar,”sa Silverpil.
”Vilka rikedomar?”frågade hon.”Det enda vi har som är världefullt är vår honung och örterna.”
”Just dem, det finns inte mycket honung på andra sidan och örter finns det men inte de som växer här,”förklarade Silverpil.”Om era vaktposter har sett dem borde de attackera någon gång mitt på dagen. De vill ha alla i en stor klunga så att det är lättare att fånga er.”
”Vad gör de då?”
”Om de inte dödar dem så förslavar de dem,”svarade Silvia.
”Då får vi verkligen hoppas att det inte är det de vill,”sa Amala och gick till ett av vaktpost tornen. Hennes föräldrar stod däroch då de såg henne sade de åt henne att gå hem och låsa dörrarna. Hon löd dem och gick hem men lät dörrarna vara olåsta då Silverpil sade åt henne att göra det. Då skulle hon ha mer tid att komma undan. hon satt vid bordet och flätade ihop några färggranna band hon hittat i en låda. Silvia och Silverpil satt och pratade om något Amala inte hörde. Hon visste inte hur länge hon suttit där när hon plötslig hörde varningssignalerna. Snabbt tog hon sin väska och sprang ut. över häcken svävade svarta skuggor som hotfullt blev större.
”Gripar,”sa Silverpil.”De är farliga. Snabba som hökar och starkare än någon annan varelse.”
Amala nickade och ryckte till då en pil borrade in sig i trädet bredvid henne.
”Bågskyttar,”sa Silvia.
Amala dök in bakom några tunnor då en skur pilar hagglade ner. Griparna som kom flygande hade två ryttare var och nu hoppade en av dem ner och drog sina svärd. Amala hoppade undan och sprang då en av de svartklädda krigarna svingade sitt svärd mot henne. De hade alla svarta masker så det enda man såg var deras mörka ögon som lågade av en inre eld. Hon hörde att han följde efter henne då hon sprang. Utan att tänka efter styrde hon stegen mot törnehäcken. Silverpil stannade och vände sig om då de kom fram till den.
”Använd ditt skydd, Silvia,”sa han.”Jag ska se till att de itne följer efter er.”
”Men...”
”Gör det, Drömlåga!”
Amala nickade då Silvia såg på henne. Silvia suckade och vävde fram sitt allra största skydd och flög mot den vaksamma häcken. De slingrande rankorna vek åt sidan men slö sig direkt efter dem. De villeinte bränna sig men de ville också ha tag på flickan och älvan som vågade sig mitt i bland dem. Amala tog Silvia i sina händer då hon inte orkade flyga mer. Hon sprang genom häcken och i samma stund som de kom t på andra sidan slocknade elden. Amala forsatte springa med Silvia i sina händer. Nu var det växterna som var deras fiender. De höga blommorna försökte äta upp dem men de skyggade undan för Silvia som orkade få upp en lite eld. Amala kände hur några av de höga blommorna fick tag i hennes kjolmen hon slet sig lös. I samma stund då Silvias eld slockande och hon somade i Amalas händer kom de bort från de köttätande blommorna.
Då hon steg ner på gräset som sen följde kände hon hur det skar in i henne fotsulor, grässtråna var som små taggar. Hon satte sig ner på en sten och lyfte upp fötterna från gräset och såg sig omkring. Förutom åt det hållet var blommorna fanns såg honbara gräs. Hon såg ner på sin vän som låg och sov i hennes händer.hon log och lyfte blicken igen. Och stelnade till, hon kunde se några skuggor komma emot henne och jon kände genast igen dem. Det var krigarna som attackerat byn och nu kom de springande öve gräset för att fånga in henne. Hon svalde och steg upp på stenen. Hon kom inte på någon annan lösning än att stiga ner på gräset igen. Hon drog djupt efter andan och sprang. Medan hon sprang lade hon Silvia upp på axel för att ha händerna fria. Där skulle hon hållas.För varje steg blev smärtan värre men hon fortsatte ändå.
Plötsligt kände hon en skärande smärta i ryggen och hon avr nära att falla omkull. Hon lyckades håll balansen men hon tappade fart och krigarna kom allt närmare. Plötsligt kom något ner från skyn och hon kände en arm om midjan. Sen kunde hon inte kännan marken under fötterna mer. Hon kände hur grässtråna drogs ur henne fotsulor och hon kände något mjukt som säkert var fjädrar. Det var det enda hon hann känna innan allt svartnade för hennes ögon.
Calej höll ett stadigt grepp om flickans medvetslös kropp då Nattklo snabbt flög högre. Han gjorde en grimas då han kände en pil vina förbi precis vid hans vänstra öra.
”Flyg, Nattklo,”sa han till den nattsvarta gripen.”Flyg som vinden.”
Den svarta gripen skrek och sköt ifrån med vingarna och de sköt iväg över himlen. På ett par ögonblick var de utomräckhåll från pilarna.
Calej kastade en blick bakåt och svor.
”De kommer efter oss, Nattklo,”sa han.”Ska jag sprida lite dimma?”
Gripen nickade och ökade farten ännu mera. Calej tog fram en liten blygrå skiva ur fickan och slängde den mot förföljarna. Den lilla gråa skivan exploderade och spred en tjock, grå rök runt förföljarna. Nattklo dök ner bland träden och landade. Calej lät en skenbild av dem fortsätta flyga rakt fram. Då Nattklo hade landat lade hon sig ner för att göra det lättare för Calej att lyfta ner flickan.
Hur är det med henne?
”Hon har skurit upp fotsulorna ganska så ordentligt,”sa han då han undersökte hennes fötter.”De ser ut att vara rena så de behöver bara bindas om.”
Nattklo nickade och gav honom väskan. Han tog emot den och drog fram en lång remsa tyg som han virade om flickans fötter. Då han gjort det vände han försiktigt på henne och drog ut pilen ur hennes rygg.
Bara sömn. Inga hullingar, behöver inte ens läggas om.
Calej nickade och drog fram en filt som han bredde ut och lade under flickan.
Akta älvan.
Nattklo nickade mot flickans axel och såg ett litet rött sken, det var en ledälva.
”Hon är bara utmattad,”sa han och lutade sig tillbaka och såg på flickan.”Vad gjorde hon här?”
Säkert flydde. En by blev attackerad. De lyckades skydda sig men många blev dödare eller till fångatagna.
”Så hon kom igenom den där trädgården,”sa Calej.”Ganska bra.”
Nattklo nickade och lade sig ner. Calej tog fram en filt till och bredde ut den över flickan. Det hade inte börjat skymma ännu men det var dunkelt i skogen. Han satt med benen i kors och såg på flickan. Hon såg inte ut att passa in här, hennes färger var för skarpa. Hennes hy var blek och håret hade samma sprakande röda färg som himlen hade i gryningen. Klänningen var randad i körsbärsrött, barkbrunt, mossgrönt och kritvitt. Väskan var mörkblå med slingriga broderier.
Calej suckade och gick till Nattklo. Han satte sig ner och lutade sig mot hennes varma sida. Snart sov han djupt. Han visste att Nattklo skulle hålla vakt.
Amala kände sig yr då hon kom till sans igen. Hon låg stila en stund och samlade tankarna. Hon mindes hur någon hade slitit upp henne från marken och hon mindes fjädrar. Hon satte sig sakt upp och såg sig omkring. Skogen var mörk och full av skuggor.
”Sivlia?”sa hon lågt och tog ner sin vän från axeln. Den lilla älvan satte sig upp och ruskade på huvudet.”Vad hände?”
”Jag är ganska så säker på att jag såg en grip,”svarade Silvia och spred sitt matta sken över gläntan.
”Du har säkert rätt,”sa Amala och pekade.
Älvan gjorde sitt ljus starkare. Först såg de bara den stora, svarta gripen som låg och sov med huvudet vilat mot framtassarna. Då Amala gled med blicken över gripen såg hon ryttaren. Han satt lutade mot gripens sida och sov. Han passade på något vis in i det mörker som fanns. Hans hår var lika svart som korpfjädrar, hyn var kopparfärgad och han var helt klädd i svart. Amala svalde och försökte stiga upp för att fly men hon kunde inte. Hennes fotsulor var så ömma att hon inte skulle klara av ett enda steg utan hjälp.
”Kanske han är snäll,”sa Silvia försiktigt.
”Han räddade mig förstås därifrån,”höll Amala med.”Men han har en grip.”
”Jag önskar att Silverpil vore här,”suckade Silvia..
Amala nickade men höll blicken fäst vid ryttarens ansikte, han såg inte farlig ut men hon var ändå inte säker. Efter en stund kände hon hur ögonlocken började bli tyngre. Hon gäspade och lade sig ner igen och det dröjed inte länge förren hon sov.
Nattklo öppnade ett av sina ögon och såg på flickan, hennes lilla besvärjelse fungerade. Det var inte bra om flickan började gå omkring på egenhand här. Inte nu då det fanns så mycket folk i farten. Hon slöt ögat igen och fortsatte sin sömn.
Calej slog upp ögonen och blinkade. Solen hade stigit igen och himlen hade antagit nästan samma färg som flickans hår. Han satte sig upp och sträckte på sig. flickans låg kvar och sov. Han steg försiktigt upp och gick fram till flickan och såg ner på henne. Hon såg så lugn ut där hon låg och sov, han nändes inte väcka henne. Plötsligt for älvan upp och attackerade hans ansikte.
”Lugn, flickan, lugn,”sa han och lyfte upp händerna i en lugnande gest.”Jag ska inte skada henne, jag lovar.”
älvan var stilla i luften och såg på honom en lång stund. Calej suckade och såg ner på flickan som hade suttit upp och som nu satt och såg på honom. Han satte sig ner på huk och såg på henne.
”God morgon,”sa han.
Flickan drog sig lite undan från honom utan att svara. Han suckade och steg upp, hon skulle få den tid hon behövde för att vänja sig vid honom.
Hon är inte säker på om hon kan lita på dig.
”Jag märkte det,”sa han och smekte Nattklo över huvudet.”Hon ska få den tid hon behöver men vi kan inte stanna här hur länge som helst.”
Nattklo nickade och steg upp. Hon ruskade på sig och sträckte ut vingarna.
Jag ser om jag hittar något åt mig att äta. Se till att flickan får i sig något.
Calej nickade och sneglade på flickan, hon satt och pratade lågt med eldälvan. Hennes ögon hade nästan samma färg som havet. Med en suck satte han sig ner och plockade fram det lilla han hade kvar av maten.
Amala såg på honom då han gick fram till gripen och sade något med låg röst och smekte den över huvudet. Hon följde gripen med blicken då den lyfte och flög iväg. Hon skakade på huvudet i ett försök att få hans ögon ur huvudet men det var omöjligt, hon hade aldrig sett någon med sådana ögon. De hade varit som hamrade guldmynt, mycket lika ett rovdjurs ögon.
”Jag har aldrig sett någon med sådana ögon,”sa hon åt Silvia.
”Inte jag heller,”sade hennes vän och skakade lätt på huvudet.”de där två verkar inte vara farliga.”
”Vad har du kommit på?”frågade Amala och lät sin vän landa på sin hand.
”Jag lyssnade på deras samtal och jag tog en liten upptäcktsfärd i ryttarens undermedvetna. Jag förstod inte allt vad jag såg och jag hittade inte hans namn men han är en vän. På något vis är han det.”
”Jag tror dig,”sa Amala och steg försiktigt upp.
”Vad har du tänkt göra?”frågade Silvia.
”Hjälpa honom.”
Hon lyckades ta några steg innan hon föll ihop men hon hann aldrig träffa marken. Ett par starka armar tog emot henne och höll henne upp. Då hon lyfte blicken såg hon rakt in i ryttarens guldgula ögon.
”Du borde inte försöka gå ännu,”sa han och hjälpte henne att sätta sig ner.”Dina fötter är inte helt hela ännu.”
Amala log lite förälaget och fingrade på bandagen som var virade runt hennes fötter.
”Var det något du ville eller hade du bara lust att försöka gå?”
Hon såg upp såg på ryttarens leende ansikte.
”Först hade jag bara tänkt tacka dig,”sa hon.” Och sen fråga om du behöver hjälp.”
”Jag behöver inga tack, jag gjorde bara det jag tyckte var rätt,”sa han och fortsatte plocka fram saker.”Och jag klarar mig nog.”
Amala lade huvudet på sned och såg på honom.
Calej suckade inombords, inte ens hennes röst passade in här. Han tog upp en påse med torkad frukt, resten lade han tillbaka i väskan. Innehållet i påsen i påsen delade han upp i två portioner.
”Här,”sa han och räckte fram trätallriken.”Det finns tyvärr inte mer.”
Flickan log och tog emot den. För en kort sekund vidrörde deras händer varandr aoch det gick en stöt genom kroppen på Calej. Han drog sanbbt åt sig handen och såg på den. Han hade fått bränskador.
”Hur gick det där till?”frågade flickan.
Calej skakade på huvudet och gav lite åt älvan också som tog emot det. De åt under tystnad och han såg i ögonvrån hur flickan och älvan talade lågt till varandra. Han undrade vad de pratade om.
”Jag är Amala.”
Calej såg förvånat upp. Flickan skrattade till.
”Hör du dåligt eller är du dum?”frågade hon, hon lät road.
”Inte varken dera,”svarade han.”Jag var bara i mina egan tankar. Jag är Calej.”
”Och detta är Silvia.”
”Gripen är Nattklo,”sa Calej och såg på himlen.”Hon borde vara tillbaka snart,”han sänkte blicken igen och såg på flickan.”Vi kan inte stanna här och vi kan inte heller flyga dig direkt tillbaka. Går du med på att ta en lite omväg?”
”Bara den inte är för lång,”sade Amala och kastade en blick på hans hand.”Hur kommer det sig att du fick bränskador då du rörde vid mig?”
Calej såg ner på sin hand och suckade. Han hade inte den blekaste aning om hur han skulle kunna berätta det för henne.
”Du skulle inte förstå,”sa han.”Jag berättar senare.”
Amala ryckte på axlarna och åt upp resten av sin mat.
Packa ihop, någon är på väg hit.
Calej såg upp med ett ryck.
”Någon är på väg,”sa han och steg upp.”Sitt kvar du, så plockar jag ihop sakerna.”
Amala hatade att bara sitta och se på då andra jobabd emen hon hade inte mycket annat till val då hon inte kunde stå. Calej stuvade ner allt i väskan igen, rullade ihop filtarna och fäste dem vis väskan. Då han gjort det drog han på sig ett par svarta handskar. Nattklo kom flugande och landade mjukt. Calej fäste väskan vid en enkel sele och kom sen till Amala.
”Du får ursäkta mig,”sa han och lyfte upp henne. Han bar henne till Nattklo och lade henne på dess rygg som om hon inte vägde någonting. Se svingade han sig upp bakom henne och lade ena armen om Amalas midja och den andra lade han lätt mot den stora gripens hals. Silvia hade flugt upp på Amalas axel och satt nu och höll i sig i ehnnes hår.
”Nu lyfter vi,”sa Calej lågt och i samma stund slog Nattklo ett par kraftiga slag med vingarna och de var uppe i luften. Amala flämtade till då de snabbt klättrade uppåt. Calejs grepp om hennes midja hårdnade då sus av andras vingar hördes. Pilar började susa runt dem och de flög bara fortare och fortare.
”Nu ska du hålla i dig, Amala.”sa Calej.
Just då hon högg tag i selens främre del gjorde Nattklo en störtdykning. Det såg ut som om de skulle störta men i sista stund bredde hon ut vingarna och gled utmed marken. Amala var nästan säker på att hon såg grässtråna sträcka sig upp mot dem i ett försök att spetsa dem. De började klättra uppåt igen och flög åt motsatt håll. Förföljarna var ännu påväg åt andra hållet för de hade inte hunnit reagera på att de bytt riktning. Amala pystade ut och lutade sig bakåt mot Calej. Han var varm och hon kom på sig med att önska att han alltid skulle finnas där.
”Vi måste ut över havet,”hörde hon Calej säga.
”Vad är ett hav?”frågade hon.
”Har ni inte hav på er sida?”frågade Calej.
Amala skakade på huvudet och kröp ihop för den kalla vinden. Calej virade sin mantel om dem båda. Förföljarna höll sig en bra bit bakom dem.
”Då får du se,”sa han och kastade en blick bakåt.”Då får du se.”
Amala nickade, hon kände sig sömnig. Hon lutade huvudet mot Calejs axel och blundade. Snart sov hon.
Calej höll ett stadigt tag om Amala, han tänkte låta henne sova. Hon behövde det. Han drog manteln tätare omdem då vinden blev kallare.
”Hur långt ännu?”frågade han Nattklo.
Du borde se det vid horisonten.
Calej spejade framåt och såg en rand av glittrande vatten. Han log, Amala skulle få en chock då hon såg det. De flög länge och då dimman kom dök Nattklo ner i den. Nu var förföljarna tvugna att ge upp. Han lät Nattklo flyga i den hastighet hon ville. De hade inte bråttom men han ville helst slippa till havet innan mörkret föll.
De nådde fram timmarna innan det skymde. Calej gled ner från Nattklos rygg och bar Amala till ett skyddat ställe på stranden. Mellan två stora stenar lade han upp ett läger och lät Amala fortsätta sin sömn. Han vandrade ner till vattenbrynet och stod där och såg ut över vattnet. Det var svårt för honom att få Amala ur huvudet. Det var som om hon slagit rot där och vägrade försvinna. Han drog av sig handskarna och såg ner på sin skadade hand. Han ahde bränt sig då hon rört vid honom. Han svalde och såg ut över havet igen, han visste varför men han vågade inte berätta det för henne. Nu var han tvungen att hitta det. Nu behövde han det med än någonsin.
Han vände sig om då han hörde någon komma, det var Amala. Det var enklare för henne att gå i den mjuka sanden, det syntes. Han undrade vart Silvia tagit vägen då hon inte satt på sin vanliga plats, på Amalas axel.
Amala log mot honom och stannade vid hans sida. Hon såg ut över havet med förundran i blicken.
”Det är så stort,”sa hon.”Jag har aldrig sett något så här stort.”
”Tänk dig hur det käns då man är långt där ute,”sa Calej med ett litet leende.”Bara vatten så långt ögat kan nå.”
”Då känner man sig liten,”sa Amala och såg på honom.”Vet du vad jag behöver just nu?”
Calej skakade på huvuet och först nu lade han märke till hur lång hon egentligen var. Hon var nästan lika lång som han var.
”Jag behöver en kram,”sa hon.”Kan jag få en sådan?”
Calej suckade och lät henne komma nära. Han slog armarna om henne och var noga med att inte röra vid hennes bara hud. En egendomlig känsla kom över honom och han märkte till sin stora förvåning att han var nära att gråta. Han höll hårdare om henne och försökte hålla tillbaka dem men det gick inte. Han drog djupt efter andan och drog sig lös från hennes grepp och vände ryggen till henne. Han försökte andas lugnt men det var svårt.
”Calej?”hörde han henne fråga.”Hur är det?”
Han bara skakade på huvudet och tryckte sin kutna hand mot pannan, vad hände med honom?
”Aj!”
Han vände sig snabbt om och såg på Amala. Hon satt ner i den våta sanden och höll om sin fot.
”Vad är det?”frågade han oroligt och föll på knä vid hennes sida.
”Jag vet inte,”svarade hon och såg på honom.”Säkert var det bara något av de där såren .”
Han nickad och gjorde det stora misstaget att se henne i ögonen. De satt och såg p varandra en lång stund.
”Du är ledsen,”sa Amala och sträckte fram sin hand. Hon var noga med att inte röra vid honom. Hon lät fingret glida längs kragen på hans jacka.”Varför?”
”Du skulle inte förstå,”viskade han och rörde försiktigt vid hennes hår.”Du skulle inte förstå.”
Amala suckade och drog honom till sig i en kram. Calej suckade och höll om henne hårt. Han förbjöd sig själv att gråta men det var svårt att låta bli. Han ville kunna röra vid henne utan att känna smärta.
De visste inte hur länge de satt där vid vattnebrynet i sin hårda omfamning men då de släppte varandra var det redan mörkt. Calej lyfte upp Amala i famnen och bar henne till lägret. Den kvällen åt de inget. Nattklo och Silvia lät dem vara ifred.
Hela natten sov de med armarna om varandra, noga med att inte röra vid varandra. Då morgonen kom flög de ut över havet. Calej förklarade att det var den enda trygga väg att ta om man skulle till andra sidan. De flög i flera dagar, med korta pauser då mörkret föll. På den sjunde dagen kom de till slutet av färden över havet. Nu var de tvugna att färdas ovan land.
Efter två dagar kunde de redan se törnehäcken men då de var mycket nära gränsen var det som om en mur dykt upp framför Nattklo och tvingade henne att landa. Tio svartklädda krigare med ansiktsmasker steg fram mot dem. Calej hoppade av Nattklos rygg och stälde sig framför Amala.
”Du vet att du inte kan skydda henne, mörkeryngel,”sa en av dem med förvånansvärt len röst.”Ge henne till oss eller dö.”
Han skakade på huvudet och knöt händerna.
”Som du vill,”sade en av dem och spände isn båge.
Nattklo kunde inget göra, det var som om något höll fast henne. I samma ögonblick som krigaren skulle skjuta stäldesig Amala ivägen. Silvia var precis framför henne.
”Har du tänkt komma frivilligt?”frågade den med bågen.
”Nej, jag kan inte låta er skada honom,”sa hon med lugn röst och tog Silvia i sina kupade händer.
”Det här går inte,”sade en av krigarna, det hördes att det var en kvinna.”Han är ett mörkeryngel och du kommer från andra sidan. Så antingen kommer du till oss frivilligt eller så dödar vi honom.”
”Nej,”sa Amala igen.”Jag tillåter det inte.”
Hon började mumla något och Silvias ljus blev allt starkare. Plötsligt slukades Amala av Silvias eld och ett tag var det en mur av eld mellan Calej och krigarna.
Calej såg hur elden belv genomskinlig och hur Amala bytte gestalt. Från sin ljusa uppenbarelse till en älva. Hon var ännu lika stor som förr men hon såg ut som Silvia med sina flammande vingar och brinnande dräkt. Hon vände på huvudet och såg på honom, hon var Amala men ändå inte. Hon vände sig tillbaka till krigarna och sträckte fram en brinnande arm. Hon sade något och så uppslukades de första av ett eldklot. De andra försökte fly men de var inte snabba nog. På bara några ögonblick var de förintade av infernot. Ett tag stod den nya Amala stilla på sin plats. Sen försvann elden och hon sjönk ihop och blev liggande.
”Amala!”ropade Calej och sprang fram till henne.
Han tog henne i sin famn och till sin lättnad hade hon inga bränskador.
Jag har sett ett liknande fall för några år sen.
Nattklo kom fram till den och såg på den medvetslösa flickan.
Det går bara om man känner älvan och har någon att skydda.
”Men vad var det som hände?”frågade han och lyfte upp Silvia från den svartbrända marken.
De förenades till en enda destruktiv varelse som är näst intill oövervinnerlig.
”Jag måste få hem henne,”sa Calej och steg upp men Amala i famnen.”Hon kan inte lämna här.”
Nattklo nickade och lät Calej kliva upp på hennes rygg. Den här gång flög hon försiktigt och mycket nära marken.
Jag känner till en passage var vi slipper igenom utan så mycket strider.
”Bara de hittar henne.”
Det gör de.
De flög en bit utmed häcken innan de kom till ett sälle var det fanns en port. Den var nästan gömd så Calej missade den men Nattklo landade bakom en stor sten.
För henne dit, de finner henne.
Calej tog ner henne från Nattklos rygg och smög fram till porten. Han lade ner henne vid den lilla porten, en litens stund vågade han sig stå vid knä vid hennes sida. Han kunde inte slita blicken från hennes ansikte. Han ville röra vid henne men han vågade inte, han visste inte hur ont det skulle ta.
”Adjö,”viskade han pch lade ner Silvia i Amalas famn.”Jag önskar...”
Han avslutade aldrig meningen. Snabbt gick han därifrån och hoppade upp på Nattklos rygg.
”Nu far vi härifrån,”sa han till Nattklo som nickade och lyfte. De flög snabbt därifrån och Calejs önskan blev hängande i luften.
|
<<< Tillbaka
Texten har blivit läst 3152 gånger
|
|
|
| |
Betyg: 4
|
|
| |
|
Tidskriften Mitrania
URL : www.mitrania.se
E-post: 
|
|
|
|